Webperf
Jag menar inte att de som använder tillgänglighetsanpassning
gör fel. Men, ordet riskerar att skicka en signal om att tillgänglighet är något som läggs till i efterhand. En justering. Något som fixas när allt annat är klart.
Tillgänglighet ska inte vara en anpassning. Det ska vara en grundförutsättning. I europeisk lagstiftning, som tillgänglighetsdirektivet (European Accessibility Act), och i standarder som EN 301 549 är principen tydlig. Tillgänglighet ska vara inbyggt från start, inte tillagt i slutet av en process. Det är den principen jag vill att vårt språk ska spegla.
Orden vi väljer spelar roll
Samtidigt vill jag nyansera det här. Det finns en stor ängslighet i tillgänglighetsområdet när det gäller språk, och den riskerar ibland att göra mer skada än nytta. Vi ser samma mönster i diskussioner om begreppen funktionsnedsättning
, funktionshinder
och funktionsvariation
. Begreppen skiftar, åsikterna går isär och många blir osäkra på vad de vågar säga. Den osäkerheten kan leda till att människor drar sig för att prata om tillgänglighet över huvud taget, och det är ett sämre utfall än att någon använder ett ord som inte är perfekt.
Vi behöver kunna möta varandra utan enorma krav på språklig precision. En person som säger tillgänglighetsanpassning men som arbetar aktivt med att bygga in tillgänglighet från start gör i praktiken rätt. Om den personen möts av tillrättavisningar om ordval riskerar vi att tappa en allierad.
Vad avgör på riktigt
Om det är just ordet tillgänglighetsanpassning som avgör huruvida en organisation prioriterar tillgänglighet från början så ligger problemet djupare än i ordvalet. Organisationer som tar tillgänglighet på allvar gör det för att de har processer, rutiner och kompetens som säkerställer det. Inte för att de använder rätt terminologi.
Begreppsdiskussioner fyller samtidigt en funktion. De tvingar oss att reflektera och de hjälper oss att bli mer medvetna. Men de får inte bli ett hinder för det faktiska arbetet, och de får inte skapa en kultur där rädslan för att säga fel överskuggar viljan att göra rätt.
Medvetenhet som växer
Det positiva är att medvetenheten om tillgänglighet växer. Fler organisationer inser att det handlar om ett sätt att arbeta, inte om en efterhandskonstruktion. Med rätt kunskap, rätt verktyg och en vilja att följa etablerade standarder och riktlinjer kan tillgänglighet bli en självklar del av varje projekt.
Jag kommer dock att fortsätta undvika ordet tillgänglighetsanpassning. Men jag kommer också att försöka möta de som använder det med nyfikenhet snarare än irritation. Det är vad vi gör som avgör, inte enbart vad vi säger.
